Jag hjälpte under förmiddagen min farmor att klippa den långa häck som löper utmed hennes ena tomtsida. Kusinen Jakob klippte gräset. Två arbetsuppgifter av många i en trädgård som sköts oklanderligt så länge jag kan minnas.

En fråga som var med mig när vi gick där på vart sitt håll på tomten kring huset var:
– Hur skulle farfar ha gjort det här?
Farfar Åke var, som jag skrivit om tidigare, en perfektionist. Han hade ett enda läge, en enda ambition med det han tog sig för och det var: Perfektion.

Jag gick med den elektriska häcksaxen och kortade av, filade till, kortade av lite till och försökte få den sådär ”farfarskt rak”. Jag tänkte mig hur han skulle gått bredvid och väglett mig genom min debut som häck-klippare, – Såja, – Om du håller såhär blir det lättare, – Kolla härifrån så ser du hur mycket du skall ta.

Hans känsla för kvalitativt arbete genomsyrade vad han än gjorde. Om någon i kusinskaran kom bort på cykel och han hörde minsta tendens till en rostig kedja så åkte man därifrån med en helt och hållet genomservad cykel, kedja, växlar, handbroms. Hela rasket.

Han representerar för mig den gamla skolan, ett sätt av värdighet och stolthet över att göra ett gott arbete vare sig det rör sig om just trädgårdsarbete, om du sitter i reception eller som VD på ett stort företag.

Jag inspireras av denna typen människor och den typen av företagsamhet. Att lämna en uppgift eller projekt så bra man någonsin kan. Att vara kontinuerlig i sättet man gör saker på.

Jag inspireras av tanken att strävsamt och även fast ingen ser på ändå göra saker fulländat, att vara trädgårdsarbetets Picasso eller diskningens Da Vinci. Att prestera max – när ingen finns där att hurra på eller berömma – bygger karaktär.

För faktum är att någon alltid ser på, och det är ditt undermedvetna. Vi berättar konstant för oss själva vilka vi är genom tankarna vi tänker, orden vi säger och hur vi agerar.

Så varför inte berätta för sitt inre de finaste och noblaste av berättelser?

Dessutom är få saker, i min mening, så rogivande som att lämna ett arbete och veta att man gjort sitt yttersta. Att man spelat ut sitt register och kanske tillochmed lärt sig ett och annat nytt.
Jag kommer i framtiden bära med mig den här historien och denna känslan. När jag någon gång står inför en uppgift och känner mig oinspirerad eller lojj (och det gör vi alla någon gång) så kommer jag plocka fram det här minnet och ställa mig själv följande fråga:

-Hur skulle farfar gjort det här?

STAY GREAT!

Inspiration · Kvalitet · Strävsamhet · Triggers

Jag har känt vikten av att komma igång med daglig motion efter en veckans total avslappning på Kreta och har därför hunnit med två löprundor sedan hemkomsten. Denna morgonen blev jag dock mer utmanad än tidigare då jag sprang rakt upp mot berget istället för att ta en sväng innan för att komma igång med muskler och andning.

När det gick som allra tyngst och jag kände att backen tog det bästa av mig kom jag plötsligt att tänka på något jag läst i boken Vinden är min mor som handlar om indianerna i Nordamerika, deras spiritualism, ritualer och deras historier.

När de var ute på långa marscher och de ställdes inför en lång eller brant uppförsbacke fäste de blicken vid tex. ett träd långt fram, de visualiserade sedan en rep bundet runt trädet  som sedan löpte rakt mot personen själv och som var knutet runt, eller fäst i bröstkorgen.
Vidare tänkte de sig att de drogs upp mot trädet som att det fanns en vinsch där uppe.

Hjärnans förmåga att lura kroppen är fantastisk, när jag gjorde just som de gamla indianerna, när jag höjde blicken och sträckte upp överkroppen och kände hur trädet riktigt drog mig upp så lättade stegen, ja det kändes som att jag istället tog det bästa av backen.

Är inte detta lite som livets utmaningar, eller uppförsbackar om du så vill?

Är det inte en perfekt metafor för livets utmaningar och hur man tar sig vidare?

När vi är mitt uppe i en utmanande tid, när vi sänker blicken och enbart fokuserar på backen så går det bara tyngre och tyngre. Men om vi höjer blicken mot det vi vill till, och när vi gör denna målbild klar och härlig nog, känns det då inte som att vi faktiskt dras mot målet snarare än att vi kämpar oss mot det?

När något känns övervälmande och tungt, när du har hittat en känslomässig uppförsbacke. Höj då blicken, fråga dig själv, — Vart vill jag?

Gör sedan ditt mål klart, bli exalterad och låt dig inspireras av dig själv och dina planer, sträck på dig, le och känn att du är fantastisk!

Känn hur du kommer nå dina drömmar och dina mål!

Inspiration · MentalToughness · Metaforer · MotionCreatesEmotion · Tekniker

Så ligger man här i samma rum som under tonåren, i Falköping, på barndomens gata och i faderns hus.
Detta rummet har nu blivit ett gästrum, för mig och brodern när vi kommer hem från Stockholm och Oslo.

Rummet med två nittiosängar delas av mig och brodern denna helg när det är studentfirande i Falköping. Vår kusin Jakob som fram till nyligen betraktats som ”liten” skall äntligen få sjunga alla sånger, krama om lärare en sista gång och skutta vidare mot vuxenlivet.

Inser här att det gått fyra år sedan jag själv tog studenten. År som jag fyllts med glädje, utmaningar, massa nya vänner, runtflyttande och mer glädje. Dagarna har rullat på och blivit till veckor, veckorna har flugit förbi och blivit till månader som blivit år. Fyra år!

Här blir det uppenbart hur viktigt det är att själv göra ett aktivt val av vilken riktning vi väljer mot vår framtid, våga följa den och samtidigt fånga dagen, att bara stanna upp, kolla sig omkring och bara känna hur blodet flödar genom kroppen, hur luften letar sig ner i lungorna och bara säga — TACK!

Vart Jakob befinner sig om fyra år kan han bara bestämma. Men en sak är väldigt säker, människor som honom, hjärtliga, nyfikna på livet och med ett härligt leende kommer alltid att vara rika på två av livets viktigaste ting. Vänner och kärlek!

Så till Jakob och övriga studenter, GRATTIS!

Till alla er andra, STAY GREAT!

Destiny · Kärlek · Nyfikenhet